Så en liten sväng i det vackra höst vädret företogs, motorväg mot Alingsås och sedan en mindre väg mot Alafors. En sväng man kan rekommendera, otroliga höst färger och faktiskt skönt hojväder.

Men det märkliga inträffade att när jag lugnt gled fram genom landskapet blev det helt plötsligt tyst omkring mig och visiret liksom växte och omslöt mig och hojen och hela omgivningen så att jag färdades i en stor bubbla av tillfredsställelse.

Jag bara njöt och ett stort leende satt klistrat i ansiktet. En märklig känsla, då möter jag en hojåkare och i det korta ögonblick vi tittar på varandra ser jag att han ler likadant. Jag förstår att han måste känt samma känsla som jag. En känsla som jag tror många har upplevt nån gång, och den korta stunden får man suga på när regnet piskar rutorna och vinden ylar runt knuten.

Vän av ordningen undrar kanske vad jag går på för droger men den enda drog jag har är 800 kubik mellan benen, mer behövdes inte då i alla fall.

Och för att detta inlägg ska komma rätt blir mitt tips, TA CHANSEN till den där lilla turen mitt i vardagen, det ger så mycket att få ett litet avbrott i vår stressig värld.