Nyss hemkommen från Gränsö är det väl lika bra att göra en sammanfattning direkt.

 I absoluta tal räknade jag in 42 Vulcan-hojar inom vår avgränsning på lördag morgon. Då glömde jag fyra eller fem hojar som stod lite vid sidan  om p g a platsbrist. Räknar man med att ett tiotal var ensamåkare och att resten kom i par skulle vi ha varit ett 80-tal VRS-medlemmar, inkl. respektive, som samlades.

Vi hade några fantastiskt trevliga dagar tillsammans. Lugnt, städat, mycket snack och god sömn. Det verkade som om alla trivdes, som om ingen kände sig utanför och som om alla hittade någon meningsfrände att prata och öla ihop med.

 VRS dominerade hela, eller i varje fall stora delar av campingen. Vår portal med bandrollen tre meter upp i luften blev, tillsammans med vårt röd/vita tälttak, ett riktmärke när andra campare skulle tala om var dom slagit upp sina tält.

Jag hörde någon nere vid slottet beskriva var han fanns på följande vis: ”Gå förbi lampmasten och följ stora vägen förbi det vita restaurangtältet. När du kommer fram till vägen som går rakt upp mot Vulcan Riders ingång så ser du vår tält ungefär 100 meter snett uppåt och till höger.”

 Det partytält vi hyrde var för övrigt en välsignelse. Utan det hade hettan varit olidlig och VRS blivit kraftigt decimerat på grund av solsting med påföljande värmeslag. Med hjälp av 20 stolar och två långbord skapade vi en oas, där vi kunde samlas.

Vi var dessutom gästfria mot våra grannar som kom in och sökte solskydd ibland. Ett Harley-gäng kom och tackade när dom for, och uttryckte sin uppskattning över VRS gästfrihet. Presidenten(?) framförde att dom tyckte vi var schyssta lirare. Naturligtvis fick dom en känga, och rådet att byta till riktiga hojar så kunde dom få vara med i gänget och få lite trevlig dom också.

När det gällde uppställning av cyklar var vi 100% strikta. Inga katter bland hermelinerna inom avgränsningen. Hang-arounds fick ställa sig utanför campen.

För mc-klubbarna Hjulius och Lone Rangers räkning gränsade vi av en fålla på andra sidan brandvägen som gick vinkelrätt framför vår portal. Det var en jäkla tur, för när Vulcan-hojar började strömma in i förväntad mängd kunde vi blixtsnabbt annektera brandvägen, avancera ett femtontal meter framåt med portalen och kapa åt oss mera plats. Alla VRS-medlemmar fick på så sätt plats inom vår avgränsning på så sätt. Det var trångt men hjärligt.

Vi hade många besökare på campen. Vulcan-ägare, som undrade vilka vi var, fick information och hänvisades till hemsidan. Märkligt nog dök det upp en VRA-medlem från Polen, som vi fick in bland oss. En Vulcan-Ryttare kom från Västlannet i Norge kom tillsammans med familjen och två mycket trevliga hundar. Han åkte Vulcan, hon körde bil. Dom hade ett jättetält med sig, så vi placerade dem i direkt anslutning till portalen.

 En grej som slog mig, när jag försökte reda ut vilka som hade kommit och varifrån dom härstammade, var att alla som ansvarar för olika arrangemang borde ha en gästbok, där alla deltagare skrev in sig med namn och medlemsnummer. Jag, som har oerhört svårt för att komma ihåg namn, skulle i alla fall vara betjänt av en sådan.

Campen för övrigt, finns dokumenterat med flera digitalkameror. Jag hoppas att lite bilder och ett eftermäle dyker upp på hemsidan så smått.

 Det blev en aning ostrukturerat det här. Kort kan jag säga: Stefan och jag hade 15 hojar som minimål och 20 hojar som snudd på succé. Jag vågar nog uttala mig för Stefan också, när jag påstår att deltagande överträffade våra förväntningar.

- Ett tack till RA och DA vill jag skicka. Jag har en känsla av att alla lobbat ordentligt på sitt håll för Gränsö-träffen. Jag skickar ett mail till ”Peter Gränsö” också och tackar för ett fint arrangemang. Det var kul det hela och Kim Larsen var en upplevelse som jag kommer att kunna leva på hela vintern.

 Vad jag däremot blev besviken på var att det inte fanns någon återförsäljare som representerade Kawasaki på utställningsområdet vid slottet. Inte en Kawa inom synhåll. Inte en trycksak. Ingenting. Iron Eagle dök till exempel upp. Hade den varit utställd framför ett utställningstält hade han haft svart av folk där.

Ha de'

Hälsningar Göran